KapVerde

Joseph.

Han hade hittat min mamma irrandes omkring, blodig på parkeringsplatsen där hon bodde.

Jag kastade mig ut i bilen, nyss hemkommen från kalas för min brorson.

Körde över Älvsborgsbron i hundra knyck. Parkerade. Gick upp till mamma.

Min bror hade också kommit dit. Joseph var kvar. Att han envisades med att få följa henne hem och ringa oss kommer jag alltid att vara tacksam över.

Hade han inte gjort det ,hade vi hittat vår mamma död i sin säng!

Nu körde jag henne till Sahlgrenska. Min bror hjälpte oss till bilen.

Ett par kilometers färd. Fort gick det. Parkerade utanför akutmottagningen. Sprang in för att hämta personal och en bår. 

Mamma hade blivit sämre. 

Från början kunde hon prata om än osammanhängande. Hon visste inte vad som hänt henne.

Hon mindes att hon varit hos tandläkaren sen var det blankt. Till en början.

In på akuten ,triagerummet. Bedömning. 

Säg inte att vården inte funkar. När det gäller är den fantastisk.

Vilken personal. Bemötandet. Vården. Omvårdnaden.

Läkare. Sköterskor. Undersköterskor. Vilket team.

Jobbade som ett lag.

Jag stod i ett hörn. Svarade på någon fråga.

Mamma kunde nu inte röra vänster sida. Hon skojade om att hon hade tappat armen i korridoren.

Röntgen.

Väntan på svar.

Där bad mamma mig att fråga läkaren om hon hade blivit slagen.

Varför tror du det frågade jag.

- Jag hörde när det gick sönder och det gjorde så jävla ont!

Min mamma svor sällan.

Neurokirurgen som jag pratade med sa att han skulle ha det med sig vid operationen.

För operation skulle det bli.

Han väntade in bakjouren, en mer erfaren kirurg.

Jag pratade m mamma. Messade mina syskon. Moster och morbror. Kusiner.

Familjen.

Ensamt. Så ensam i detta svåra.

Jah fick följa med upp till pre-op.

Vaktmästaren, han m rakat huvud och tatueringar körde mamma dit. Han som såg "farlig ut".

Jag hade svårt att släppa mamma.

Till sist la vaktmästaren sin arm om mig och lovade att mamma var i trygga händer. Följde mig tillbaka till akuten för att hämta mammas saker.

Sen körde jag hem.

Tre fyra timmar hade vi varit där. Allt gick i ett. Snabbt.

I bilen hem tänkte jag att " Detta kommer inte gå".

Det blev början på den värsta månaden i mitt liv.

Min mamma. Hon som skulle fylla 70 år om tre dagar.

Mina barns älskade mormor.

Min klippa. Henne jag alltid kunde luta mig mot. Hon som lyssnade. Lät mig vila. Hon som bakade kakor så himmelskt goda.

Stickade tröjor.  Strök vår tvätt. Lagade god mat. Hon vars hustomte alltid hade godis i sin lucka i köket.

Mamma, mormor av bästa slag.

❤