KapVerde

Tolv långa år utan min mamma.

En evighet en kort sekund - en sekund som förändrade mitt liv. Avslutade mammas liv.

Någon som med ett slag mot hennes huvud  tog hennes liv.

Klockan var lite efter halv ett på dagen. Cornelia och jag kom till Sahlgrenska, till mammas rum.

Enkelrum.

Storebror och moster var där.

Sonja och Jessica som hunnit hem från Australien var på väg.

Vi hade vakat, varit med mamma de sista dygnen. 

Varit tillsammans. Pratat. 

Hållt hennes hand.

Strykt hennes kind.

Varit nära henne dessa sista timmar. Så få men oändligt långsamma.

Jag hann berätta att Cornelia inte behövde glasögon.

Detta m synen var något min mamma alltid oroade sig över att vi skulle ärvt av henne.

Det kändes som mamma hörde mig. Kände att vi var där.

Hon tog sitt sista andetag.

Lämnade oss.

Mig.

Oändlig sorg. Oändligt saknad.

Personalen på avdelningen tog så fint hand om oss. Om mamma.

Vi valde att inte göra iordning mammas kropp. Men vi valde vilka kläder hon skulle ha på sig.

Snyggt klädd som alltid.

Vi fikade. Morbror kom. Stefan kom. Barnen och Antonio.

Vi fick ett fint farväl.

En månad i berg och dalbanans land. Hopp. Förtvivlan. Sorg.

Nu var det över.

Mamma hade gått före oss. Mött sina föräldrar, syster, vänner, våra pappor på andra sidan.

Med tunga steg lämnade vi sjukhuset.

Nu började vandringen på sorgens stig.

❤