KapVerde

Höstträff

För fem år sen möttes vi för första gången.

Våldet förde oss samman.

Vi har alla mist någon närstående genom våld.

Son.

Make.

Mamma.

Son.

Bror.

Föräldrar.

Vi delar samma känsla.

När våldet trängde sig in i våra liv.

Ovälkommet.

Oanmält. 

Plötsligt.

Skrämmande.

Det tog någon när och kär ifrån oss.

Själv fick jag frågan om att delta i gruppen av Lennart. 

Honom hade jag samtal med på brottsofferjouren.

Han undrade om jag ville möta andra i samma situation.

Ja tack sa jag.

Mötte Nina och Lars som skulle vara samtalsledare.

De ville veta lite mer om mig. Min familj och vad vi hade upplevt.

Jag fick en inbjudan till en första träff.

Vi skulle ses 6 ggr med start i nov 2010.

Det har blivit många fler träffar.

Vi har delat våra berättelser. Vår sorg.

Så olika.

Så lika.

Så befriande.

Idag möttes vi hemma hos Stig och Christine.

De förlorade sin son Pelle.

Han stacks ner på Länsmanstorget .

Natten till alla hjärtans dag.

Idag hade de dukat upp till middag.

Fisksoppa. 

Hembakat bröd.

Kaffe och kaka.

Prat.

Så mycket prat.

Skratt.

Vilken fin grupp vi är.

Nina och Lasse e fortfarande med oss.

5 år.

Nästa gång ska vi ses hos Parvin  och Ismael .

Idag är det 17 år sedan Backabranden.

Ismaels son var där.

Han överlevde.

Svårt brännskadad.

Tänker på alla dem som miste någon i den katastrofen.

63 unga människor dog.

Liv släcktes.

Så många skadade.

För livet.

Har jag blivit blödig? Jag låter tanken gå ett extra varv i huvudet på mig... Nej! Det Är otroligt vackert skrivet och saknaden, men också en ny gemenskap fångar en i texten. Tårarna bränner lite bakom ögonlocken och jag känner med dig - även om jag inte kan förstå helt och fullt bredden av saknad och förlust ❤️

❤️