För fem år sedan

var jag i Stockholm och gjorde mitt auktorisationsprov.

Det var en ljummen vårdag.
Jag hade tagit tåget tidigt på morgonen, jag kom fram till Stockholms Central, tog en promenad till Kammarkollegiets hus på Riddarholmen.
Jag vill säkert veta var det låg.
En fin mässingsskylt prydde entrén.

Jag strosade tillbaks mot city där jag åt lunch innan jag gick tillbaks.
En av kvinnorna i testgruppen kom och frågade om det var ok att jag fick vänta lite.
De hade dragit över tiden med tolken före mig.
Jag fick välja mellan en hungrig och gnällig grupp
eller
en mätt och glad.
Inget svårt val.

Jag väntade och sen blev jag hämtad.
Ner för en trappa och ut i en gång.
Jag kunde känna historiens vingslag.
Dammet av gamla läderband, författningssamlingar.
Ett litet väntrum.

Det kom ut en kille och sa att jag skulle följa med honom in i rummet.
Där förklardes det hur testet skulle gå till.
Presentation av vilka som skulle vara med och var kamerorna satt.
Jag gick ut och satte mig i väntrummet igen.
Litet, källarplan och jag kände mig ensam.

Jag fick information att det första uppdraget skulle vara ett läkarbesök.
Jag fick ett par minuter att förbereda mig mentalt sen var det in och tolka.
Det gick bra.

Nästa var ett polisförhör.
Det tredje var ett besök på socialkontoret.
Att jag fick göra tre var för att de tyckte att jag var lite stel samtidigt som den döve killen hade sagt att han såg att jag kunde mitt jobb.
Jag behövde bara värma upp.

Jag fick gå ut igen och med mig i handen hade jag glosorna som jag skulle få teckna.
Det var 100 stycken.
En kille satt med mig i rummet.
Jag tyckte sällskapet var trevligt men det var för att kolla så jag inte ringde en vän.
:O)

In på glosförhör och sen ut igen.
Det tog inte så lång tid innan jag satt i testrummet igen.
Jag fick veta att jag hade blivit godkänd.
De ville berätta det så att jag kunde koncentrera mig på vad de sa efteråt.
Det blev tvärtom.
Jag minns ingenting efter att jag hade förstått att jag hade klarat det.
Jag har i efterhand förstått att jag svarade på en del frågor bl.a om jäv.

Jag svävade på lätta fötter ut i Stockholms vimlet.
Så glad
Så nöjd.
Så stolt över mig själv.
Jag ringde Antonio för att berätta att jag hade klarat det.

Jag ringde till min mamma.

Jag firade med ett glas rött på Centralen innan tåget gick hem.

Idag fem år senare fick jag en räkning, förnyande av auktorisationen.
Jag ska också kunna visa att jag har arbetat som tolk.
Det kostar dryga två tusen kronor.
Det är bara att betala.

Fortsätta att vara glad , nöjd och stolt över att jag får lov att kalla mig auktoriserad teckenspråkstolk!





Kommentarer
Postat av: Camilla

Grattis!! Härlig känsla!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback