KapVerde

Det fínns stunder i livet när jag saknar min pappa mer än annars.
Det finns saker som påminner mig om honom.
Goda saker och mindre roliga..

För några år sedan ringde min mobil och jag fick frågan:
-Är du Elisabeth född Lindberg?

Jag blev först ställd över frågan men sen...ställde jag en motfråga.
Detta var starten på ett fantastiskt samtal.
Det var min kusin Patrik som var i andra änden av luren.
Vi pratade i säkert en timma och vi slutade för att batteriet dog.

Vi hade inte talat med varandra sen jag var 15, 16 år, dvs det var länge sen.
Det som var mest fantastiskt var att det kändes som om vi inget annat hade gjort än pratat med varandra.

Det var ett fint samtal som vi har följt upp med mail, sms och fler samtal.

Igår fick jag ett så fint mail av Patrik.
Hans pappa, min farbror, har nyss fyllt 88.
De hade tagit en biltur och då bl.a kört förbi djurparken i Lycksele.
Där hade de båda bröderna jobbat.
Min pappa hade varit med och byggt björnberget.

När jag fick läsa detta saknade jag pappa.Massor.
Jag bad Patrik fråga sin pappa om han hade något att berätta.

Detta var svaret jag fick:

"Hej E
Jag ska fixa foton och allt möjligt. Din far va en makalös, underbar figur. Omtyckt av alla, och respekterad som en duktig arbetare.
Här i Lycksele bland de lite äldre så minns de som kände honom bara med värme och humor. Han va full i fan och gillade att skoja med folk.
Men tro inte att någon kunde sätta honom på plats. han va stark, smidig och rapp i nävarna, han tog ingen skit.
Det fick många erfara. men han va sämst mot sig själv.
Kom hit å snacka med folk så kommer du att få en (tror jag) en annorlunda bild  av vem din far va."
¨

Jag kanske ska ta honom på orden och fara dit.
Det skulle för mig vara ett stort steg...

Jag skulle kunna få pusselbitar att lägga till de bitar jag redan har.

När jag läste det han hade skrivit så fick jag tårar i ögonen och kände också igen mig själv.
Jag är kanske mer lik min pappa  än jag vet ?
Eller vill kännas vid..

Kram!