KapVerde

svarade jag i telefonen. Vi hade precis kommit innanför dörren.Felicia hade ridit och vi andra hade varit på kalas.
I andra änden hörde jag en manlig okänd röst berätta för mig att min mamma hade skadat sig och kanske var det bäst att jag åkte hem till henne. Han trodde att hon behövde till sjukhus för att bli omplåstrad.
Jag kastade mig ut i bilen och körde hem till mamma. Jag visste att hon hade haft en tid hos tandläkaren på kvällen:Jag funderade över om hon hade ramlat, höst ute, löv och mörker, ingen bra kombo för mamma tänkte jag, hon ser ju så dåligt.
När jag kom till henne fanns min bror redan där.
Mamma kunde prata stå och gå
hade dock ingen aning om varför hon blödde från huvudet ej heller vad som hade hänt. Joseph sa att han hade hittat mamma irrandes omkring på parkeringen och han hade hjälpt henne hem. För det kommer jag alltid att vara tacksam.
Vi hjälpte mamma till bilen och vi for iväg. Jag sa till henne att jag trodde att det skulle behöva sys, jacket i bakhuvudet.
Hon hade egentligen ingen lust att åka dit.Hon hade bett Joseph att inte ringa efter oss men han hade insisterat.Tack för det.
När vi kom fram kunde mamma inte gå. Jag gick in för att hämta hjälp, sköterskan och vaktmästaren följde med ut med en säng. Hon fick lägga sig på den och se gick det undan.
Vi kom in i triagerummet och det var mer folk än i kyrkan. Det togs prover och det mättes tryck och syresättning och säkert en massa andra saker.
Vi transporterades in i ett annat rum med mer personal i. Mamma skojade och sa att hon måste ha tappat sin ena arm för den var ju försvunnen. Det var nu förlamningen kom....
Den vård , det tempot där alla i rummet vet vad och när saker ska göras är så fantastiskt att se. Jag stod bara brevid och såg på.
Ut i vänthallen för att vänta på skjuts till röntgen. Nu säger mamma:
-Kan du fråga doktorn om han kan se om jag har blivit slagen i huvudet?
-Varför tror du det frågade jag.
-Jag hörde när det gick sönder och det gjorde så jävla ont!
Jag svarade att jag skulle fråga doktorn.
Jag gick ut för att ringa polisen och mina syskon. Polisen svarade inte och mitt batteri var på väg att dö. Jag ringde hem och till Mölnlycke.Ute var det mörkt och kallt.
Röntgenpersonalen visade inte upp sin bästa sida. Jag satt ute i väntrummet, ensam och tankarna snurrade.
Vi kördes ner till akuten igen och mamma var inte längre kontaktbar, hon for av och an ut/in i dimmans land.
När vi kommer ner blir mamma onhändertagen av en fantastisk sköterska jag minns tyvärr inte hans namn men jag minns hans fina omvårdnad av mamma.
Här gör också David entré, han hade fått informationen om att mamma hade sagt att hon trodde sig ha blivit slagen. Han hade ringt sin bakjour, en erfaren neurokirurg som nu hade lämnat hemmets varma vrå för att komma in och bistå David under operationen som skulle ske.
Klockan är sen och jag har skickat ett antal sms till nära och kära för att hålla dem informerade om läget.
Jag följde med mamma till operationsavdelningen, jag träffade David igen som lovade att ta väl hand om min mamma. Det gjorde han. Han lovade att ringa när han hade opererat klart.Det gjorde han också.
Jag hade svårt att släppa taget och åka hem. Till sist kände jag en arm runt mina axlar, det var vaktmästaren. Han den skallige, tatuerade killen, han jag hade bytt sida av gatan för om jag mött på stan, det var han som till sist fick mig att gå.
Han sa att mamma var i trygga händer och att jag inte kunde göra mer.Jag följde honom tillbaka till akuten där jag fick med mig mammas saker.
Med tunga steg lämnade jag akuten denna novembernatt. Det jag inte visste då var att jag skulle komma att tillbringa många av den närmsta månadens vakna timmar i detta hus.
Jag körde hem i den stilla natten,passerade mammas hus och jag tänkte att "-fan detta kommer att bli svårt att fixa, om det ens är möjligt."
När jag kom hem var jag bara som ett stort tomt hål.Helt utan kraft.
Det har gått fyra år sedan det samtalet.Ett samtal som kommit att förändra mig för all framtid.Det var denna kväll jag förlorade min mamma.
Tomrummet , saknaden efter henne är gränslös, helt enorm.
Den stora frågan jag har i mitt huvud är vem var det som slog en glashacka i bakhuvudet på min mamma. Vem tog min mamma ifrån mig?
Det kommer jag kanske aldrig att få veta. Det är något jag måste lära mig att leva med. Varje dag.

Jag är tacksam för att Joseph tog sig tid att följa mamma hem, att ringa oss.Jag är tacksam för att vi har en fantastisk sjukvård i detta land. Jag är tacksam för att all den personal vi kom att möta var så empatiskoch varm.
Men mest av allt är jag tacksam för att hon,just hon, var min mamma!