KapVerde

fick jag träna mig i härom dagen när jag var på ett uppdrag.

Självbehärskningens ädla konst.

Och som jag fick öva!

 

Jag kom fram alldeles blöt efter att ha hamnat mitt i en hagelskur. Jag kom fram i god tid, en kvart före utsatt starttid.

Alla dörrar var låsta.

Ingen syntes till.

Jag gick runt huset.

När jag kom tillbaks till det som såg ut att vara den stora entren kom det några killar.

Jag frågade dem så att jag visste om jag var på rätt plats.

Det var jag.

Det kom två döva tolkanvändare.

Det kom fler deltagare 

OCH sen sen började min träning.

En kvart efter utsatt tid, när jag hade stått ute i kylan i en halvtimma.

 

Denna kackafoni av ljud. Detta ungdomliga språk eller snarare språkmissbruk. Jag trodde helt ärligt att jag skulle gå upp i atomer.

Komma i någon slags självsvängning, brista , gå sönder.

Jag vill skura deras munnar. Öppna deras huvuden för att komma in och skruva till det som var löst. Jag ville sparka dem på smalbenen. Jag vill skrika precis som dem!!

Högt.

Fula ord.

Svära.

Gorma, gärna på ett språk de inte förstod.

 

Ungdomar som fick en chans en dag på lovet att göra något kul. En ledare som lika gärna hade kunnat vara hemma för han tillförde ingenting. Absolut ingenting. OM han öppnade munnen så var det inte ett språk jag förstod som kom ut.

Att utsätta barnen för att bli valda. Ställda mot en vägg, vänta på att få höra någon av de coola killarna ropa dess namn.

Fy , det är så gammaldags och ett sätt som jag trodde vi hade lämnat bakom oss. Bli vald sist, det är det många av oss som har blivit. För en del har det blivt ärr i själen.

Självkänslan har fått sig en knäck. Jag duger inte som jag är.

Självförtroendet har fått sig en törn, jag kan inte prestera tillräckligt bra.

Bli vald sist, någon tvingades att ta mig, för jag skulle få vara med.

 

Den vuxne tappade inte kollen, greppet, för att det ska hända krävs det att man har haft koll , haft greppet och det hade aldrig varit så.

Skitungarna fick bestämma. Allt.

De domderade. Skrek och svor. Det kom ord ur deras munnar som jag inte ens kan skriva.

Jag ville bara ställa mig upp och skrika:
Sluta!!

 

Jag vill sätta dem i en ring, börja om. Räkna 1,2,3,4 och på så sätt skapa lag.

Jag ville träna, öva. Låta dem få komma till tals , ge mig sina idéer. Göra något tillsammans.Ha kul. Lära av varandra. Väx tillsammans.

Jag hade pratat om vikten av att använda språket på ett rätt och värdigt sätt. Prata om hur språken är nyckeln till så mycket, tilll livet.

Att förstå lyckan i att få göra detta på lovet. Detta som de gillade.

Pratat om hur saker hänger ihop. Nutid och framtid. Nuet och historien.

 

Jag ville skrika fula ord, på ett språk jag inte kan. Jag ville sparka en kille på benet för att han skulle förstå att han kan få en smäll , han också. Det hjälper inte att vara stöddig.

Innerst inne är de som smörkola allihop men i fel sammanhang med lika vilsna vänner så är detta det enda sätt de har att vara på .

Iallafall är det det dom tror. 

Ingen kan ändra på någon annan , man kan bara ändra på sitt eget sätt att vara. Sitt eget tänkande. När man gör det så blir det till ringar på vattnet. Detta nya måste alla förhålla sig till, och det ger en möjlighet för andra att ta chansen att ändra sig. 

Det blir till en kugghjulseffekt.

 

Jag valde, vuxet, att inte göra något av det jag tänkte.

Jag tolkade.

Jag svalde.

Jag tänkte att jag skulle lära mig en ful harang på ett annat språk, att ha...nej det ska jag inte. Det vore att sänka mig till deras nivå. Deras låga nivå och med det kommer jag ingen vart.

Det jag önskar är att hitta nycklen dit in.

In till deras fina ,kloka tankar.

Möta dem och deras ord, tankar, drömmar. 

Hjälpa dem att få utlopp för sin kreativitet genom icke-destruktiva saker.

 

Oh, vad jag önskar att jag kunde det.

 

När jag gick därifrån , var jag arg, frusen, fylld av fula ord, skrik och gap. Frustration. Frustration över att detta får hända.

Ledsen över att jag inte vet hur jag kan bidra.

Åkte tillbaks till min varma arbetsplats. Tog av mig mina blöta skor. Kokade kaffe. Fick prata med fina kollegor.

Reflektera över det jag hade upplevt. Sätta ord på det.

 

Jag är tacksam för allt jag har.

Och jag har mycket att vara tacksam över.