Tiden går

   
Den långe mannen i mitten är min pappa.
Hagvar.
 
Jag vet inte om tiden läker sår..
Sorgen övergår till saknad.
34 år har gått sedan telefonen ringde den där morgonen.
Det var då jag fick veta att min pappa hade dött.
Jag var 12..
 
Jag minns att jag frågade om jag fick gå till skolan i alla fall.
 
Jag har inte växt upp tillsammans med min pappa.
Mina föräldrar separerade när jag var liten.
Detta var före växelvist boende och fyra veckors semester med föräldern och att vara vartannat år på påsk och jul.
Mina föräldrar gjorde det de kunde för att jag skulle få träffa pappa.
Han flyttade hem till Norrland och avståndet gjorde det svårt.
Vi träffades så ofta det var möjligt.
 
Idag när jag är vuxen och har egna barn önskar jag att jag hade känt min pappa mer på djupet.
Att veta vilken favoritmat han hade.
Hur han tyckte om sin skolgång.
Hur hans barndom hade varit.
Vilken skostorlek han hade.
Vilken musiksmak.
Anekdoter från livet.
 
Enligt min mamma kunde han prata ihjäl en lyktstolpe.
Han älskade att dansa och han jagade älg.
Rökte.
 
Han var oerhört social och pratsam..
det kan jag nog säga att jag har ärvt efter honom.
Multikommunikativa jag.
Vilka andra egenskaper har jag ärvt?
Har något av våra barn drag från sin morfar?
Jo, Cornelia har hans kroppsform. Lång, smal och senig.
Som bäbis sov Kevin som sin morfar, enligt min mamma´.
 
Säkert är att vi saknar honom.
Han skulle ha varit 85 nu, inne på sitt 86.
Han had vyre en gamm´göbb som he het på bonnska!
 
 
Ikväll tänder vi ett ljus för honom.
 
Kram på dig pappa!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: malin

fina ord ❤ fint skrivet Elisabeth - kram


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback