Livet kan förändras

på ett ögonblick det vet vi, Du och jag.

Idag är det påsk och jag minns denna dagen för fyra år sen.
Jag stod i källaren och vek tvättt.
Sorterade säkert strumpor.
Svor över att alla var svarta, lika men ändå olika.
Då ringer telefonen, någon av döttrarna kommer ner med den till mig.
Det är min bror
Det är nu det sker, tiden liksom hejdar sig och jag sätter mig ner.
Sen faller jag ner i det svarta hålet.
Igen.

Det svarta hålet som jag hade kravlat runt i, börjat färden upp ur.
Nu var jag plötsligt tillbaka på dess botten.

Tårar rinner nerför mina kinder.
Jag känner mig liten.
Rädd.

Min älskade bror har blivit rånad!
Tre killar omringade honom vid Brunnsboskolan.
Han var ensam på väg mot bussen.
En kniv mot hans hals.
Mobilerna tas och hans plånbok.
De vill ha hans kod.
Han tänker hela tiden:" Gör som de säger, håll dig lugn!"

Två går mot torget.
Den tredje killen, han som håller kniven, byter grepp och då i den sekunden reagerar min bror.
Rent instinktivt.
Känner att det finns en chans och han tar den.
Han springer.
Springer till den närliggande pizzerian.

Ropar efter hjälp.

Polis kallas till platsen.
Killarna är som uppslukade av jordens yta.

Min bror blir körd hem och i bilen ger de honom en broschyr om brottsofferjouren.
Han tackar vänligt men bestämt nej till den.
Polisen framhärdar att han kan behöva den längre fram.
Man vet inte hur man reagerar eller när det kommer.
Min bror säger; Jag har redan en...

Polisen vänder sig om och säger:
"Den 70-åriga damen som blev rånad var din mamma?!"

Två gånger under denna korta tid får vi se våldets fula tryne.
Jag vill aldrig, aldrig se det igen!
  


Kommentarer
Postat av: Jessica

Men så fruktansvärt...jag får gåshud på hela kroppen när jag läser detta inlägget..



Får mig att tänka på att det är mycket man inte vet om folk. Man har många bekanta, men inte mer... Man känner personen som den den är här och nu.



Hur blir vi de vi är? Vi har alla vår "ryggsäck" med både underbara och hemska minnen och erfarenheter och det är väl dessa som i slutändan formar oss till de vi är idag.



Visste inte tidigare vad som hänt din mamma, innan jag läste dina inlägg här på bloggen. Var tvungen att googla och fann en del gamla artiklar om händelsen. Fy f-n. Men det har inte knäckt dig Elisabeth! Du är en stark människa!



Starkt att du delar med dig av de mörka, tunga sakerna i din ryggsäck! Styrkekramar!

2012-04-09 @ 00:08:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback