KapVerde

om dagen för fyra år sen. Dagen då min mamma dog.
Det var en kamp, en sorg, en förtvivlan, en vanmakt, en förbannelse, en jag- hittar- inga -ord, en period i livet jag inte vill uppleva igen, det var så tvära kast fram till den dagen när mamma själv "bestämde" sig för att inte vilja/orka mer.
Det var hennes önskan att få sluta detta liv. Hon förstod att det aldrig skulle bli som förr. Någon tog livet ifrån henne och henne ifrån oss.
Det var en onsdag mamma lämnade oss. Vi hade turats om att vara hos mamma, vi ville inte att hon skulle vara ensam. Hon hade fått möjlighet att känna att vi alla var hos henne.
Det var en varm gemenskap vi hade i mammas rum. Först i ett träningskök där vi alla hade knött in oss. Den sista tiden hade hon ett eget rum. Det fanns alltid någon hos henne. Hon var inte ensam.
Jag hade varit med Cornelia hos optikern och vi hade ätit på BurgerKing. Jag trodde att jag skulle lämna Cornelia hemma innan jag åkt till mamma men hon ville följa med.
När jag körde över bron pratade jag med en lärare i barnens skola. Jag kan idag förstå att jag ingen spärr hade för det samtalet var så ärligt att jag tror att läraren inte hämtat sig än. Jag sa precis vad jag tyckte till henne utan att för den skull vara elak. Jag hoppas att hon tog till sig budskapet.
Vi parkerade och gick in i huset, in på avdelningen och till hennes rum. Jag öppnade dörren och såg min moster och storebror sitta där. De var tysta och jag trodde för ett öb att mamma redan lämnat oss men så hörde jag henne andas.
Jag gick fram till henne och strök henne över kinden och sa; Cornelia behöver inte glasögon.Det var väl skönt.
Mamma som hade sett dåligt i hela sitt liv var alltid rädd att vi skulle ha "ärvt" hennes dåliga syn.
Mamma låg så fint och stilla, jag tror att hon mest längtade bort, bort till någon annan plats.
Min syster och hennes barn var på väg och de var i hissen eller i korridoren när mamma lämnade denna jord med en suck.
Det kändes helt overkligt men det hände.
Vi satte oss runt mamma och jag fick iväg ett sms till Antonio som hämtade våra två stora barn som var i skolan och kom sen till oss.
Personalen gjorde mamma så fin och rummet fint med små medel men med kärlek och under tiden fick vi fika.
Vi gick in till henne och mitt i allt detta kaos och sorg säger  Cornelia; Nu fick de kakor i himlen!
Felicia tyckte inte att mormor var sig lik och vi trodde att det var för att hon var rakad på ena sidan huvudet men det var inte det. Mormor hade inga "umumar"på sig, örhängena var i necessären. Felicia kröp upp i sängen till mormor och satte på dem. Nu var det mormor som låg i sängen. I alla fall det skal där hon hade funnits i 70 år och tjugosju dagar.
Det var med tunga steg vi lämnade sjukhuset.
En månad av hopp och förtvivlan var över.